Torsdags mys med två av barnen...

Efter att ha tillbringat eftermiddagen under en motorhuv med min käre Gus (oljebyte som slutade i katastrof) kom kvällen och ett högljutt samtal vid middags bordet med den mellersta dottern...Vi hade ett samtal som handlade om att hon behöver träna mer på att reflektera krings sitt bemötade till männískor som exempelvis kompisar, vuxna, de hon tycker om eller inte tycker om men även till dem i hennes närhet som oss i familjen. Äldsta dottern i huset tog upp frågan efter att ha hört en ordväxling mellan de två yngsta syskonen ute på gården tidigare idag.

Mellan dottern höjer rösten, blir irriterad på sin bror som slår sig för bröstet och hävdar att han minsann inte alls "har förlorat någon kompis" pga någon dålig attityd som "vissa andra har gjort"!

Herre jösses vad arg hon blev - balkongen stod öppen och jag tror hela gården hörde hennes åsikt om lillebror och mig som bonusmamma...där vi satt vid köksbordet.
Jag höll mig lugn o förklarade att varken hon eller jag hade en konflikt med varandra så inte behövde hon skrika så till mig?  Vi var ju inte ovänner... Äldsta dottern törs hon inte svara till eller starta en konfikt med. Hon gick för övrigt precis när hon hade sagt sin åsikt.

Mellersta dottern höll med om att vi inte hade en konflikt men försvarade sitt skrikande med att hon minsann var IRRITERAD!!! 
Samtidigt passade hon på i samma veva att tala om för mig vilka fel och brister jag har... jag lät henne få tala om det och när hon hade tömt ur sig så kom vi till en punkt där hon liksom jag förklarade för varandra att vi två är nog de som i familjen har flest livliga samtal samtidigt som vi gillar varandra så vannsinigt mycket!

En timme senare (frid o fröjd) så kom vi ut hon och jag med lillebror för att åka o köpa godis till vårt mys framför tv senare på kvällen. Grannarna satt på terrassen med sitt främmande (som jag förövrigt känner sedan långt tillbaka) och de flinade stort när jag gick förbi med bonusbarnen!

Pinsamt - de hade hört vartenda ord, jag lovar! Men då jag och barnen skojade och de jagade mig till parkeringen och vi skrattade och var vänner igen så hoppas jag att flinet stod för att de hade förståelse - förståelse för hur det kan vara att vara en familj - bonus eller inte, alla har högljuda samtal, hoppas jag! Eller är det bara vi?

Dikt till William som jag fick av min moster den 1 juni i år...

Jag har givit mig av
för en tid har vi inte varandra längre
Jag finns här ndå
Det gäller för dig att bara lyssna till ditt inersta
Döden är ingenting alls
Det som du minns av mig finns i rummet intill
Jag är jag , och du är du
Allt vad vi var för varandra
det är vi fortfarande
tala till mig på samma sätt
som du alltid gjorde.
Använd inte att annorlunda tonfall
av sorg och ledsnad
Le, tänk på mig,
be för mig
se mig i det du har
I naturen
Det levande omkring dig
Varför skulle jag inte finnas mer
bara för att du inte ser mig

Mamma älskar dig William, nu och för alltid!

Hölögänget - intro kring dessa fantastiska kvinnor!!



Här ser ni mina kära vänner och kollegor från förskolan Skogsbrynet i Hölö i höstas när vi träffades hemma hos Mia och åt god middag och garvade oss igenom kvällen!!

Vi har känt varandra sedan den tiden det begav sig nämligen 1992!! (Herre min skapare det är 17 år sedan....!!!)

Några av oss saknas på bilden (Lotta, My  & Pernilla). 
Flera av oss arbetar inte kvar och men några gör det och håller oss andra uppdaterade med Skogsbrynets utveckling! Och vilken utveckling sen...Jisses!!! Massor har hänt både pedagogiskt och i miljön... Jag var hos dem på studiebesök med min nuvarande arbetsplats Sjöstugan i våras och oj, vilken inspiration vi fick! Ni är super, tjejer!! Jag ska lägga ut lite bilder här på bloggen så fler får bli inspirerade och få idéer hur man kan göra för att utveckla den pedagogiska inner/ute miljön...(tror väl inte att någon har nåt emot det...eller hur Lotta?)

Nåväl, det här gänget är en underbar energi kick att umgås med - vi har vansinnigt roligt ihop ungefär 2-3 ggr per år. Vi har massor att prata om när vi ses hemma hos någon av oss (det går på tur).

Vi ses redan på tidiga eftermiddagen och var en tar med 50 kr och en Tianlott som vi skrapar till efterrätten. Vi brukar börja med "rundan" då vi kort sammanfattar vad vi varit med om privat eller i yrkeslivet sedan sist medan vi äter god mat o dricker vin!

Vi protokollför alltid våra träffar så vi ser vilka som deltar och hur mycket vi har lyckats få ihop i "kassan" - vinster från lotterna sparas...
Vi ska göra något roligt framöver. Högt på önskelistan står en resa till vår kära kollega Atte (med på bilden) som bor i Frankrike. Hon var för övrigt min handledare under sista terminen på förskollärarutbildningen - en bra handledare som inspirerade mig mycket... Jag blev anställd två veckor efter examen för att starta denna förskola av den nya chefen på Skogsbrynet (även hon med på bilden) Vanja.

Jag vet inte hur många gånger vi har avslöjat hemlisar för varann i det här gänget som exempelvis graviditeter, nya karlar, separationer och nya planer i livet. Vi har tröstat vid sorger och förluster samtidigt som vi gläds med varandra och alltid uppvaktar vi varandra på jämna födelsedagar! Tårarna flödar av olika anledningar varje gång...Jag tror Vanja är värst...hon har så lätt för att gråta både vid glädje och sorg...

Det vi inte vet om varann är inte värt att veta!

Dessa tjejer är så kloka och erfarna och de har så många olika infallsvinklar på saker och ting. Ibland undrar jag om vi inte skulle skapa en sajt för kvinnor som behöver lite goda ord på livets väg - dessa "kvinnokrafter" skulle kunna verka för kvinnors välbefinnande och skapa styrka och stöd hos många tjejer. Tror banne mig att jag ska lyfta frågan vid nästa runda i augusti/september hemma hos May!

Fram på små timmarna brukar vi garva åt Mias roliga sex historier så magmusklerna får sig en riktig genomkörare...Hennes fyra grabbar brukar vara roliga exempel på tokigheter som hon återberättar kring - familjens resor och hennes fadäser, jag känner ingen som berättar så roligt  och levande som hon...Mia - jisses vad kul det skulle få vara att få jobba med dig igen...någon dag kanske...!

Hölötjejerna som jag kallar dem var mitt stora ofantliga stöd när min älskade son William föddes...Jag var bara 23 år och hade jobbat 1 1/2 på Skogsbrynet. Vanja och tjejerna fanns där för mig hela tiden året han levde och under hösten efter hans bortgång när jag skulle börja arbeta igen. Utan er hade jag aldrig klarat att komma tillbaka till arbetslivet igen!

Jag glömmer aldrig när jag året efter var gravid med Ellinor, Sofia gravid med Matilda och Annika gravid med Alexander. Vilken styrka att vara flera - jag var så orolig att Ellinor inte skulle må bra. Tjejerna stöttade och Bosse himlade med ögonen när jag mådde illa vid frukosten. Klasskompisar sedan utbildningen för övrigt...

På Skogsbrynet hade vi traditionen att när någon blev gravid så skulle man baka en tårta och sätta en flagga i den och ställa på bordet i personalrummet utan att avslöja vem som ställt den där! Alla skulle då gissa vem som var gravid...
Året 1995 stod det på bara en, två veckor tårta i personalrummet tre gånger efter varandra!!

Vad roligt vi hade det...så många yngre tjejer som jobbade ihop så vi hann med ett antal tåror med flaggor i - vi brukar garva gott åt dessa tårtor!