Föreläsning om vidden av OCD för patient och anhörig

Första gången...
För första gången i mitt liv var jag och kära barnet på ett föredrag som Ananke (OCD förbundet i Sverige) höll i tillsammans med psykiatrin i Södertälje. Ett positivt och igenkännande möte som samtidigt gav mig en känsla av förtvivlan och vemod!
Mitt älskade barn... 
 
Det positiva var att sitta i publiken och höra en av föreläsarna säga:
"Jag har OCD och har haft det i över femtio år. Min dotter har det också. Trots OCD går det att ha en bra liv, jag har tre barn och mitt liv är positivt trots alla mina tvång."'
 
Det jobbiga var att höra om Trichotillomani (tricho=hår tillo=rycka), förkortas till TTM och Dysmorfofobi som förkortas BDD. Dysmorfofobi är ett slags tvångssyndrom som innebär att en person medvetet eller omedvetet av olika orsaker rycker ut enstaka eller flera hårstrån från huvudet, ögonbrynen, ögonfransarna.
Mycket jobbigt att höra och extremt svårt att ta till sig...
 
Efteråt pratade vi med Helena Lundberg som var en av dem som höll i föreläsningen som hette Tvångstankar - effekter på patienter och anhöriga. Helena var en person som verkligen tryckte på att det krävs ork och kraft att vara anhörig och se till att ens barn får det de behöver och har rätt till.
Jag berättade för henne om situationen i skolan och att vårt barn får gå i en mindre undervisningsgrupp med eget anpassat schema för att skolan skall fungera.
Vi efterfrågade ungdomsgrupper inom Ananke och skulle gärna vilja komma i kontakt med andra barn/ungdomar med OCD.
Jag berättade att min blogg finns och att mitt barn funderar på att börja skriva en egen blogg för att nå ut till fler. Syftet är även att ta bort den skamliga känslan när vi pratar om psykisk ohälsa och att öppna upp mer.
Helena uppmuntrade och berömde! 
 
När vi gick ut genom dörrarna på väg till bilen kunde vi konstatera att medelåldern var rätt hög på de som var där och lyssnade på föreläsningen. Min tankar gick till alla de barn/ungdomar som ännu inte vet att de har OCD och deras familjer...och till de som vet om att de har OCD men som ännu precis som vi, inte har mött andra med samma diagnos...hur ska man nå ut till dem?
 
Kram
Alexandra
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: