Midsommar - fira eller inte fira...det är frågan för Mr Lito

En dag för tradition och umgänge men inte för alla...!
 
Att fira något kan vara jobbigt för Mr Lito. Det spelar ingen roll om det är födelsedagar (andras), högtider eller skolavslutning...allt utöver det vanliga är jobbigt. Han drar sig undan och vill få det överstökat. Detta fenomen blir allt tydligare ju äldre han blir. Strategin blir att klaga, gnälla, visa ovilja genom att dra ut på tiden (komma försent) eller genom att påtala sin ovilja att följa med. Ibland kan vi övertala honom och visa att vi packar med saker som han gillar att äta eller göra. Men ibland går det inte alls.
Beslutet är hans men vi vill såklart ha honom med på allt vi gör. Fast när han känner att det är för jobbigt så kan vi inte "tvinga" honom. Det går bara ut över oss själva och övriga familjen. Det gäller att ha en "bakdörr" ut för honom om det blir för jobbigt. Ofta hittar vi en sådan innan, annars får man ta det när situationen kräver det.
 
Om det handlar om fester hemma eller födelsedagar kan det sluta med att han får utbrott, säger saker som sårar den som fyller år eller att han vägrar gå upp på morgonen och sjunga för sina syskon. Fast när han själv fyller år räknar han med att alla ska ställa upp mangrant...!?
Sista gången vi hade kalas var han mellan middag och fikat, inne i Ellinors rum och tog det lugnt. Där emellan umgås han och pratar men när det blir för "livat" drar han sig undan. Alla förstår och respekterar det. Vi går in till honom, pratar och delar det han för stunden håller på med. Kusinerna vill leka med honom och han gör det en stund för att sen dra sig undan och vila och "gå in i sitt".
 
Strategin för oss blir att förbereda, förbereda och förbereda...! Det är a och o. Ge exakta tidsangivelser, visa bilder, förklara vilka vi ska träffa, var vi ska åka och vad vi ska äta. Ibland hjälper inte det för det vi ska göra kanske inte alls tilltalar honom. Det finns inget facit eller någon karta att följa. Det enda som gäller är Mr Litos egen känsla och möta den med tydliga svar, ork och massor av engagemang. Är någon av oss andra fem i familjen det minsta irriterade och stressade så påverkar det honom jättemycket negativt.
 
Vi förstår att stora sammankoster är jobbiga oavsett om det är en tradition eller högtid som skall uppmärksammas. Alla ljud, synintryck, olust att äta och svårigheten att hänga med i alla samtal runtomkring och dessutom detta "kallprat" som skall göra att man uppfattas som trevlig och social - det går bort. Inget för Mr Lito. Antingen pratar man för att man har något gemensamt eller så struntar man i det...Enkel social matematik! :=)
 
Midsommar? Nja, gick väl sådär...ny plats, nya människor och vädret inte så tilltalande...! Går ett nytt tåg nästa år...!
 
Kram
Alexandra
 
 
 
 

Terapihunden Happy! KÄRLEK!!!

En av de bästa saker jag har kunnat göra för mina två ungar med diagnoser är att ta hem Happy! Vilken energi kick för Olivia, vilken gränslös kärlek de har mellan varandra, hon är aldrig mer ensam!
Otroligt lärorikt för Mr Lito...och en nyttig erfarenhet! Via Happy blir han tvungen att visa hänsyn och respektera att hon är liten och behöver lugn o ro.
 
Happy vår lilla älskling och sötnos...vilken kärlek hon kom med!! Att det skulle vara så här härligt att ha en valp hade jag aldrig förstått utan henne. Hon gör verkligen skäl för namnet; Happy! Hon är en mycket glad hund. Hon har grå päls under hakan och en bit ner på halsen, så hennes persontecken är päls på brösten när man tecknar hennes namn.
I går var det en vecka sedan vi hämtade henne och vi ser hur bra Olivia mår och hur positivt det är för henne med en liten vovve.
Varje natt sover hon i sin bur bredvid Olivias säng. Ibland vaknar hon och gnäller och vill absolut inte somna om, då tar Olivia upp henne i sängen en stund. Sen åker hon ner i buren igen...om inte Olivia själv somnar.
Happy är väldigt tillgiven och trygg liten hund. Hon följer Olivia mycket men stannar även med oss andra när Olivia går in till sig.
I går började Olivia springa runt runt mellan köket, hallen och vardagsrummet med Happy efter sig. Vi skrattade jättemycket och Happy var överlycklig. Olivia skrek av förtjusning och Sebbe älskade det.
 
På balkongen springer Happy fram o tillbaka så regnvattnet stänker åt alla håll! Sebbe gillar att hoppa runt som självaste Mowgli och Happy hoppar efter och viftar på svansen och blir så glad att Sebbe vill busa.
Ibland går han ut med Happy själv och växer av att vi litar på honom och växer av att känna sig behövd och viktig för Happy!
Han skinner som solen när han ser Happy och vill gärna gosa med henne - om hon inte redan är upptagen med någon annan, oftast Olivia. :)
 
 
Nu ska vi gå ut med Happy. Hon gillar att tugga på gräset och springa runt och krafs i jorden där de har sått ny gräsmatta...! Busfia!
 
Kram
Alexandra
 
 
 
 
 
 

Hur frisk vill du vara?

Ann Heberlein etikforskare och verksam vid Lunds universitet, skrev 2010 en bok som heter "En liten bok om ondska".
 
Jag fick ett uttdrag ur boken på en föreläsning en gång. Det har jag läst om och om igen; och tankar jag jag får handlar om psykisk ohälsa och hur extremt svårt det måste vara att leva i "vår" värld när man upplever den som Ann beskriver nedan...!
 
Min erfarenhet av det andra har berättat för mig är just känslan att livet ibland kan vara så fruktansvärt svårt att leva på pgr psykisk ohälsa. Min favorit föreläsare och författare Pelle Sandstrak, pratar om att han är så frisk som han vill bli. Det tror jag är viktigt att reflektera över. Ställa sig frågan; hur frisk vill jag bli?
Olivia brukar säga samma sak, hon vill bara bli "fri" från vissa saker. Andra delar är ju Olivia - det hon lärt sig leva med. Hur ett liv skulle se ut utan de delarna har hon svårt att tänka sig. Hon vill bara bli fri från det som tynger och gör livet svårt. Inte det som är hennes vardag (som dock inte alla människor lever med) som har blivit en del av henne.
 
 
 
"Det är svårare att bli frisk än att vara sjuk och till en början är det svårare att vara frisk än att vara sjuk.Det är så förbannat jävla svårt att vara frisk. Det är som om alla färger försvinner på en gång. Världen blir grå och träden tystnar. Ja, träden tystnar och jag förstår ju att det är bra, för jag vet ju att träd är tysta, jag vet det, men det blir ändå liksom tomt och ensamt utan träden. Och marken ligger platt och snäll och beskedlig för mina fötter. Den gör inte längre uppror. Den bara ligger där, som om den gett upp, marken, och låter mig trampa på den. Bara så. Utan att protestera. Jag känner inte gräset växa under mina fötter längre och vinden är inte min och inte solen och månen och stjärnorna. Jag är frisk nu och får inga tecken. Jag är bara en liten obetydlig människa bland miljontals andra. Det kan vara svårt att vänja sig vid." (Ann Heberlein 2010)
 
Kram
Alexandra