Bröst o serier - Mr Lito o Lilla O

 
 
 
Lilla O kommer ut i vardagsrummet. Hon ser Mr Lito i soffan med Ipaden tittandes på en film.
 
Hon ställer sig vid dörren, tittar på honom och ler kärleksfullt. Jag sitter en bit bort i den stora soffan. Hon tittar på mig och tar till orda.
På engelska säger hon att Mr Lito fortfarande är så söt. Att han aldrig kommer att bli "stor" för henne.
Vidare berättar hon om att hon reflekterat över att han har blivit så stor att han kommenterar tjejers bröst på tv men fortfarande så liten att han hänger med i Cartoons tecknade serier.
Lilla O ler.
Mr Lito reagerar inte, sitter o tittar ner i sin Ipad, tyst och otroligt söt i sin systers ögon.
 
Lilla O går och jag kan bara le...vad rätt hon har! <3
 
Kram
Alexandra
 
 
 
 

Och livet lever vidare...

med tvångstankar och som följd tvångshandlingar...
Om jag ser dem? Inte ofta...inte mycket och inte uppenbart!
Att jag ser en dotter som mår sämre ja...att hon blev ensam i sina tvång för flera år sen och att det fått konsekvenser, DET ser jag!
 
Så vad händer? Inte mycket... i alla fall inte från samhällets sida. Olivia är fortfarande hemma, sen jullovet.
Skolan är tyst...jag sjukanmäler varje dag...ingen hör av sig o frågar hur hon mår min Lilla O. Jag mailade efter jullovet o fick ett fint svar.Efter det tystnad eller kallas det respekt?
 
Jag bokade tid hos SYV och träffade henne på skolan. Sen har det varit tyst. Hon gav förslag på olika skollösningar som var positiva. Men kan inget om funktionsnedsättningar.
 
Jag ringde läkaren på BUP för tre veckor sen. Hon skulle återkomma. Tystnad. Mailade henne i måndags...fortfarande tyst!
 
Vi som föräldrar får handledning och stöd av BUP. TACK!!! Det uppskattar jag just nu. Vet inte om det är just den hjälpen jag behöver...tar allt jag kan få...!
 
Lilla O ska få expert hjälp - hon behöver det och förtjänar den respekten av BUP - jag kontaktar OCD centret i Uppsala. Jag mailar PRIMA barn i Stockholm. Jag läser om Ågrenska i Göteborg. Jag mailar OCD teamet i Göteborg och jag läser om OCD teamet i Stockholm på Huddinge sjukhus.
Friavårdvalet? In my as...!!
Remiss krav och krav på folkbokföringsadress i Stockholms landsting - om det krävs en flytt, då flyttar jag!
Allt för att Lilla O ska få möjligheter till ett bättre mående. Hon ska bli så frisk som hon vill bli - tack Pelle Sandstrak för det uttrycket. Det har varit till hjälp och tröst många gånger.
 
Fortfarande - vi lever vidare...vi trampar vatten i väntan på...ja vad då? Förhoppningsvis ett svar från BUP, vi väntar på skolbeslut, väntar på våren o solen, väntar på att pengarna på kontot ökar så Lilla O kan resa, väntar på ansökan om fondmedel, väntar på hundkurs för Lilla O, väntar på att vården skall ringa en dag och meddela att de tar Lilla o på största alllvar och därför har skrivit en remis till en enhet i ex Stockholm.
 
Jag har inga större förhoppningar. Men jag önskar så att det kunde ske, för Lilla O´s skull och självklart för läkarens skull för svarar hon inte så kommer jag att jaga henne med blåslampa. Tro mig!
 
Om inget händer så kommer jag att kontakta landstingspolitiker, enhetschefen på BUP, Sörmlands Nyheter och jag kommer att skriva ett långt brev till socialnämndens ordförande i Gnesta kommun och berätta Lilla O´s behov av hjälp, om inte BUP ger oss remissen vi behöver.
Jag kommer att skriva insändare i tidningen om alla instanser nekar Lilla P hjälp.
 
Under tiden lever vi vidare bland "tvång"...synliga eller osynliga - ungen ska ha hjälp! Punkt.
 
Ha det gott så länge!
 
Kram
Alexandra
 
 
 
 
 

Lejonmamman

Goa fina vänner...!

Ibland saknar man motovation att ta sig vidare när det känns tungt...det gäller även mig fast många (inklusive jag själv) verkar tro att jag har hur mycket kraft och energi som helst. Men jag har nog en botten på min tank jag också...!
Ett tag trodde jag själv att det var bottenlöst av kraft men lång tid av många fighter har skadat mitt förråd. Den själsligt starka Alexandra finns där men mitt arma mammahjärta får sig en och annan törn av vuxna i barnens närhet! Av okunniga läkare, av rektorer som inte förstår en diagnos, av lärare som inte är engagerade, av föräldrar som inte visar sin kärlek o omtanke och av samhällsutvecklingens krav på utseende och prestation. Då vaknar lejonet i mig...grrr!!!
 
Min energi har jag de senaste 20 åren lagt på barnen - William, Ellinor, Olivia, Vanessa och Sebastian. De är alla mina stjärnbarn och de är mitt allt.
När barnens sjukdomar blossar upp, när livet övergår till död och när vuxna i barnens liv behandlar dem illa, då vaknar lejonmamman i mig och jag vill bara beskydda dem från allt ont. Då är det bottenlöst med energi...den bara skjuter till och jag orkar massor. Fast efteråt är jag trött...behöver vila och samla kraft till nästa fight!
 
Jag har tagit många strider och kommit ur dem med öppna blödande sår och vinsten av det har varit att skona barnen från det allra värsta till priset av en tilltuffsad mamma. Men det klarar väl jag?
 
 
Leo Tober, läkare på barnsjukhuset på 90-talet sa en gång till mig när jag vakade över William att jag är en "lejonmamma" av stora mått. Och så är det nog. Jag har en fin förebild i min egen mamma, i mormor och i min bonusmamma Eva. De är alla självständiga och starka kvinnor - för att de inte haft något val. Så började det för mig med...jag hade inget val.
 
Med stigande ålder har jag som lejonmamma, fostrat fyra av barnen (William dog innan han var ett år) till att ta striderna själva med de människor som kommer i deras väg för att göra dem illa - ta igen skit, ge inte din tid till någon som inte fattar att ta vara på den, släpp och gå vidare och lägg ingen energi på dessa människor som inte förstår att uppskatta dig för den du är! Säg vad du känner och var ärlig - om mottagaren inte klarar din ärlighet är det dennes problem, inte ditt!
Ge bara till dem som ger till dig - de får skylla sig själva om de väljer bort dig, det är deras förlust!
 
 
Den värsta smärtan jag som lejonmamma upplever, är den jag ser hos mina barn, hos dem alla fyra. När de lider så lider jag gånger 100...så är det nog för de flesta föräldrar (inte alla vet jag av erfarenhet) och man gör allt för att barnen ska vara lyckliga. Ännu värre blir smärtan när en vuxen som står barnen nära gör dem besvikna och ledsna och vägrar förstå vad dess handlingar leder till. Och där försöker jag vara neutral med barnens stigande ålder och jag överlåter åt den andra vuxna att bekänna färg...barnen ser vem som står pall för deras behov och deras rättigheter utan att jag behöver "göra något"....
Det gör att jag känner mig trygg med att de klarar sig mer och mer utan mig. Skön känsla som lejonmamma när lejonungarna börjar bli självständiga! :)
 
Att se konsekvenserna av de vuxnas handlingar i barnens mående är ibland överjävligt smärtsamt. Jag är inte perfekt och jag kan också ta fel beslut - har gjort det många gånger. Ibland har jag fått be barnen om ursäkt och ibland har jag sagt till dem att "det beslutet jag tog skulle jag aldrig göra igen om jag fick dra tiden tillbaka". De får en förståelse för att även jag som lejonmamma kan i min iver ta fel beslut. Att vuxna inte är perfekta och att även vi lär av våra misstag. Förhoppningsvis... ;)
 
Jag har inget val - så länge jag lever och får vara frisk, kommer jag aldrig sluta finnas för barnen och jag kommer att fightas för dem så länge jag har kraft och energi kvar.
Hur sliten jag än är - de ska ha det allra bästa. Punkt!
 
Tid för mig själv får jag - det är inget problem. Jag tar den tid jag behöver men tid för barnen finns det inte i överflöd...En dag är de vuxna och vi har bara våra barn till låns, som min kloka mamma alltid sa till mig när William levde.
Det gäller att ta vara på tiden, lejonmamma eller inte...
 
Kram
Alexandra