Lejonmamman

Goa fina vänner...!

Ibland saknar man motovation att ta sig vidare när det känns tungt...det gäller även mig fast många (inklusive jag själv) verkar tro att jag har hur mycket kraft och energi som helst. Men jag har nog en botten på min tank jag också...!
Ett tag trodde jag själv att det var bottenlöst av kraft men lång tid av många fighter har skadat mitt förråd. Den själsligt starka Alexandra finns där men mitt arma mammahjärta får sig en och annan törn av vuxna i barnens närhet! Av okunniga läkare, av rektorer som inte förstår en diagnos, av lärare som inte är engagerade, av föräldrar som inte visar sin kärlek o omtanke och av samhällsutvecklingens krav på utseende och prestation. Då vaknar lejonet i mig...grrr!!!
 
Min energi har jag de senaste 20 åren lagt på barnen - William, Ellinor, Olivia, Vanessa och Sebastian. De är alla mina stjärnbarn och de är mitt allt.
När barnens sjukdomar blossar upp, när livet övergår till död och när vuxna i barnens liv behandlar dem illa, då vaknar lejonmamman i mig och jag vill bara beskydda dem från allt ont. Då är det bottenlöst med energi...den bara skjuter till och jag orkar massor. Fast efteråt är jag trött...behöver vila och samla kraft till nästa fight!
 
Jag har tagit många strider och kommit ur dem med öppna blödande sår och vinsten av det har varit att skona barnen från det allra värsta till priset av en tilltuffsad mamma. Men det klarar väl jag?
 
 
Leo Tober, läkare på barnsjukhuset på 90-talet sa en gång till mig när jag vakade över William att jag är en "lejonmamma" av stora mått. Och så är det nog. Jag har en fin förebild i min egen mamma, i mormor och i min bonusmamma Eva. De är alla självständiga och starka kvinnor - för att de inte haft något val. Så började det för mig med...jag hade inget val.
 
Med stigande ålder har jag som lejonmamma, fostrat fyra av barnen (William dog innan han var ett år) till att ta striderna själva med de människor som kommer i deras väg för att göra dem illa - ta igen skit, ge inte din tid till någon som inte fattar att ta vara på den, släpp och gå vidare och lägg ingen energi på dessa människor som inte förstår att uppskatta dig för den du är! Säg vad du känner och var ärlig - om mottagaren inte klarar din ärlighet är det dennes problem, inte ditt!
Ge bara till dem som ger till dig - de får skylla sig själva om de väljer bort dig, det är deras förlust!
 
 
Den värsta smärtan jag som lejonmamma upplever, är den jag ser hos mina barn, hos dem alla fyra. När de lider så lider jag gånger 100...så är det nog för de flesta föräldrar (inte alla vet jag av erfarenhet) och man gör allt för att barnen ska vara lyckliga. Ännu värre blir smärtan när en vuxen som står barnen nära gör dem besvikna och ledsna och vägrar förstå vad dess handlingar leder till. Och där försöker jag vara neutral med barnens stigande ålder och jag överlåter åt den andra vuxna att bekänna färg...barnen ser vem som står pall för deras behov och deras rättigheter utan att jag behöver "göra något"....
Det gör att jag känner mig trygg med att de klarar sig mer och mer utan mig. Skön känsla som lejonmamma när lejonungarna börjar bli självständiga! :)
 
Att se konsekvenserna av de vuxnas handlingar i barnens mående är ibland överjävligt smärtsamt. Jag är inte perfekt och jag kan också ta fel beslut - har gjort det många gånger. Ibland har jag fått be barnen om ursäkt och ibland har jag sagt till dem att "det beslutet jag tog skulle jag aldrig göra igen om jag fick dra tiden tillbaka". De får en förståelse för att även jag som lejonmamma kan i min iver ta fel beslut. Att vuxna inte är perfekta och att även vi lär av våra misstag. Förhoppningsvis... ;)
 
Jag har inget val - så länge jag lever och får vara frisk, kommer jag aldrig sluta finnas för barnen och jag kommer att fightas för dem så länge jag har kraft och energi kvar.
Hur sliten jag än är - de ska ha det allra bästa. Punkt!
 
Tid för mig själv får jag - det är inget problem. Jag tar den tid jag behöver men tid för barnen finns det inte i överflöd...En dag är de vuxna och vi har bara våra barn till låns, som min kloka mamma alltid sa till mig när William levde.
Det gäller att ta vara på tiden, lejonmamma eller inte...
 
Kram
Alexandra