Kärlek från en vovve!

 
 
 
 
 
 
 
 
Denna lilla Happy-vovve har varit hos oss i två år och hon är en mycket stark personlighet med mycket vilja och kärlek! Alla gillar Happy och hon gillar alla hon möter. Hon tror inget ont om någon och hon är såå gosig!
 
Jag läste mycket om NPF diagnoser för två, tre år sedan (och har ju fortsatt med det...) och överallt fick jag till mig att djur och speciellt hund och häst är bra djur för barn med NPF diagnoser.
För både Mr Lito och Stora O har det varit helt fantastiskt bra. Happy ger så mycket lugn och bekräftelse. Hon har behov och hon måste tas om hand och respekteras. Det sätter en del känslor på prov men ack så nyttigt och bra - för hela familjen...!
För er som funderar och är sugna på en terapi-vovve slå till! :) Vi har inte ångrat oss en dag. Har man dessutom så fina vänner som vi har så är det inget problem med hundvakt några timmar när behovet dyker upp. 
 
Kramar
Alexandra

Ensam är inte stark - nätverk skapar gemenskap o styrka

Föräldrakraft Gnesta - vi fortsätter träffas!
Det är en märklig känsla att möta människor man inte känner i några timmar och redan efter en kort stund så infinner sig en gemensamskap, en gemenskap utan relationer. Vi möts på Träffpunkten tillsammans med kommunens anhörigstödjare och kvällen går rasande fort.
 
Jag funderar på det faktum att vi upplever stark igenkänning och gemensamma beröringspunkter när vi ses. Många är vi som delar känslan av utmattning och inre stress. Det annorlunda föräldraskapet som få utanför verkligen kan förstå, skapar vår gemenskap.
 
Jag går därifrån fast övertygad om att ett nätverk tar tid att bygga upp men att det behövs och fyller en viktig funktion. Nätverk kan ha olika funktioner. Människor kan komma och gå i nätverket. Alla har kvalitéer att dela med sig av och tillsammans blir vi stärkta av gruppen om den leds rätt och om deltagarna i gruppen upplever att de får ut det de vill ha av sammankomsterna. 
Nätverk kan fungera som en möjlighet att hämta kraft. Jag tror att vi tillsammans kan påverka och informera om de brister som finns i kommunen. Men jag tror framförallt på att nätverket behövs som en kanal för alla att dela med sig av erfarenheter, ge stöd och tips till varandra, prata av sig och diskutera fram olika lösningar. Nätverk kan ge påfyllning! Den behöver vi - påfyllning av känslan att man inte är ensam. Fler än jag är utmattade och nedstämda, fler än jag kämpar och många är vi som har gått runt och undrat om det bara är jag som känner så här. 
 
Att vara "ensam" förälder till barn med NPF diagnos drenerar en på energi och kraft. Därför tror jag på nätverk - många tillsammans med en känsla av gemnskap, samhörighet och beröringspunkter som ger påfyllning på flera olika plan.
Ensam är inte alltid stark - nätverk skapar styrka, den som ibland saknas när man är förälder till ett barn med NPF diagnos.
 
Tack o lov för kraften man får av gemenskapen!
 
Kram
Alexandra
 
 
 
 
 

Så hade nätverket Föräldrakraft Gnesta sitt möte

SPÄNNANDE KRAFTER I GNESTA ÄR ÅTERUPPVÄCKTA!! 
Med blandade känslor gick jag på mitt första Föräldrakrafts möte i veckan. Jag blev glatt överraskad av den energi och den kraft som var samlad i samma rum. Jösses, vi hade kunnat förflyttat berg den kvällen! 
 
Tänk va...! Initiativet togs av en mamma i gruppen. Vi spred träffen mellan varandra på facebook och sen var det dags. Vi samlas ett stort gäng med mammor till barn med olika funktionsnedsättningar en kväll i Gnesta och börjar prata. 
 
Våra gemensamma nämnare är inte bara våra barn utan kampen; den vi för varje dag. Kampen för att våra fina ska få det de behöver och har rätt till. Kampen för familjens överlevnad, syskonen och kärleken. Men också kampen för vår egen överlevnad som mammor.
Forskning har visat att kvinnor som har ett långvarigt sjukt barn, ett barn med en funktionsnedsättning eller ett barn som är beroende av stöd och hjälp i stor utsträckning är mer stressade än andra mammor. Inget konstigt kanske men vi ska tydligen må sämre än andra kvinnor överlag och vår livslängd ska visst vara kortare. Det är skrämmande och jag hade ingen aning om det...vilket öde! Först det faktum att jag har fått flera barn som behöver mer än utöver det vanliga, det innebär dessutom att jag ska slitas ut före alla andra - tackar tackar!!
 
Så, vad kan vi göra åt det? 
Vad är det som gör att vår situation ser ut som den gör? Är det vårt eget fel? Kan vi förändra den? Vad är det som gör att vi måste kämpa så mycket?
 
Den gemensamma nämnaren är flera men om man tittar på vilka nivåer problemen är som svårast så visar det sig att kommuner och landsting är de svåraste att få samarbetet att fungera tillsammans med. Hur kan det ens vara möjligt?? De ska ju vara ett stöd och en hjälp för våra barn/ungdomar och för våra familjer. Det finns ju lagar som reglerar och styrker det faktum att våra barn har rättigheter. FN´s barn- konvention som Sverige har skrivit under är ett lysande exempel...! Skollagen, socialtjänstlagen och LSS (lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade) finns ju för att bara nämna några lagar som skall vara ett stöd. Det är jobbigt att vara förälder till ett barn som är sjukt eller har någon funktionsnedsättning fysiskt eller psykiskt, men det blir ju inte lättare av att lagarna inte efterföljs eller misstolkas. Då kanske forskningen har rätt när det gäller oss sönderstressade mammor...? Kan vi öppna upp för ett djupare samarbete? Kan vi mötas och ta diskussionen? Öka förståelsen mellan varandra? Vad är det för lysande exempel som har fungerat bra? 
 
Nätverket Föräldrakraft finns numera på "riktigt" i Gnesta och vet du någon som skulle vara intresserad att delta? Hör bara av dig - vi kommer att ha träff många gånger framöver. Nu kör vi!
 
Kramar
Alexandra