De har träffat William

Härom kvällen träffade jag två kvinnor som jag har träffat tidigare men i andra sammanhang. Det som förde oss samman då, i början på 90-talet, var att vi blev mammor samtidigt.... 
 
Det var en fantastisk känsla att träffa dem igen och prata - de minns och de fanns för mig. Nu möttes våra vägar igen, alla tre boendes i Gnesta utan att ha umgåtts eller träffats särskilt mycket sen -93. De har inte träffat mina tjejer men ändå har de minnen av mig som mamma. De minns mig som mamma till min förstfödde... till min alldeles underbara första bebis, William!
 
Jag presenterade dessa fantastiska kvinnor för min kollega och jag var så glad över att kunna säga "De har träffat William!" De har en bild av honom, de kan intyga att han har funnits och jag kände hur känslan och minnena kom tillbaka. Stolt mamma till den lille gossen som kämpade så för att överleva mot alla odds. Tacksam ung mamma som fick bröstmjölk från en av kvinnorna då jag inte kunde amma. Förtvivlad mamma då jag fick stöd av den andra kvinnan när jag gråtandes mötte henne på barnavdelningen på sjukhuset. Känslan att de visste vem jag var som mamma till William var överväldigande. 
 
Tänk vilka vägar vi vandrar på ibland som leder oss in på stickspår och som gör att vi möts flera gånger med många års mellanrum. Jag brukar tänka att utan William är det många fantastiska människor jag aldrig skulle ha fått träffa. Han var en gåva från början till slut - det är så självklart för mig. Att möta andra som mött honom, som hållt honom och som sett vår hjälte - det stärker mig. 
 
Kram
Alexandra
 
 
 
 
 
 

Så hade nätverket Föräldrakraft Gnesta sitt möte

SPÄNNANDE KRAFTER I GNESTA ÄR ÅTERUPPVÄCKTA!! 
Med blandade känslor gick jag på mitt första Föräldrakrafts möte i veckan. Jag blev glatt överraskad av den energi och den kraft som var samlad i samma rum. Jösses, vi hade kunnat förflyttat berg den kvällen! 
 
Tänk va...! Initiativet togs av en mamma i gruppen. Vi spred träffen mellan varandra på facebook och sen var det dags. Vi samlas ett stort gäng med mammor till barn med olika funktionsnedsättningar en kväll i Gnesta och börjar prata. 
 
Våra gemensamma nämnare är inte bara våra barn utan kampen; den vi för varje dag. Kampen för att våra fina ska få det de behöver och har rätt till. Kampen för familjens överlevnad, syskonen och kärleken. Men också kampen för vår egen överlevnad som mammor.
Forskning har visat att kvinnor som har ett långvarigt sjukt barn, ett barn med en funktionsnedsättning eller ett barn som är beroende av stöd och hjälp i stor utsträckning är mer stressade än andra mammor. Inget konstigt kanske men vi ska tydligen må sämre än andra kvinnor överlag och vår livslängd ska visst vara kortare. Det är skrämmande och jag hade ingen aning om det...vilket öde! Först det faktum att jag har fått flera barn som behöver mer än utöver det vanliga, det innebär dessutom att jag ska slitas ut före alla andra - tackar tackar!!
 
Så, vad kan vi göra åt det? 
Vad är det som gör att vår situation ser ut som den gör? Är det vårt eget fel? Kan vi förändra den? Vad är det som gör att vi måste kämpa så mycket?
 
Den gemensamma nämnaren är flera men om man tittar på vilka nivåer problemen är som svårast så visar det sig att kommuner och landsting är de svåraste att få samarbetet att fungera tillsammans med. Hur kan det ens vara möjligt?? De ska ju vara ett stöd och en hjälp för våra barn/ungdomar och för våra familjer. Det finns ju lagar som reglerar och styrker det faktum att våra barn har rättigheter. FN´s barn- konvention som Sverige har skrivit under är ett lysande exempel...! Skollagen, socialtjänstlagen och LSS (lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade) finns ju för att bara nämna några lagar som skall vara ett stöd. Det är jobbigt att vara förälder till ett barn som är sjukt eller har någon funktionsnedsättning fysiskt eller psykiskt, men det blir ju inte lättare av att lagarna inte efterföljs eller misstolkas. Då kanske forskningen har rätt när det gäller oss sönderstressade mammor...? Kan vi öppna upp för ett djupare samarbete? Kan vi mötas och ta diskussionen? Öka förståelsen mellan varandra? Vad är det för lysande exempel som har fungerat bra? 
 
Nätverket Föräldrakraft finns numera på "riktigt" i Gnesta och vet du någon som skulle vara intresserad att delta? Hör bara av dig - vi kommer att ha träff många gånger framöver. Nu kör vi!
 
Kramar
Alexandra