Ni missar den viktigaste relationen av dem alla - den till barnen!


     
 
 
Det här ämnet har jag skrivit om flera gånger för ibland kommer det över mig!
Vi är många som var två när vi skaffade barn men som sedan blev en när barnen växte upp...! Hur många barn undrar var deras andre förälder är någonstans? Hur många barn är det som gråter av saknad? Hur många pappor/mammor sitter inte där och undrar....hur kunde det bli så att allt blev mitt ansvar trots att vi var två som skaffade dessa fina människor som är våra gemensamma barn?
 
Oavsett om du lever ensam som singel eller om du lever tillsammans med en ny partner så tror jag många känner igen sig. Sorg och smärtsamt, absolut, att dela på sig o speciellt då barn är inblandade. Ingår det i beräkningen att man ska bli ensam förälder till barnen efter skilsmässan? Innebär det per automatik att det som två vuxna människor i kärlek tog ansvar för från början plötsligt bara är en förälders ansvar? 
 
- Om du aldrig hade....
- Du visste...
- Det är inte mitt fel att...
- Du valde....
- Jag har inte...
- Om du inte...så....
- Vi möts i tingsrätten...
 
Frånskyllningar, anklagelser och hot - vardagsmat för många. För somliga innebär det dessutom att en och annan avsäger sig allt ansvar med önskan om att barnen ska stanna hos den andra föräldern och sen fortsätta leva sitt egna liv med "en ny familj" där de andra inte ingår längre. Eller så startar en upprustning i kampen om barnen där de oskyldiga ungarna används som vapen i ett aldrig sinande krig mellan de två som från början älskade varandra. Är det inte ett märkligt fenomen??
 
Vad hände med det delade ansvaret? Vad hände med kärleken för de egna barnen? Vad hände med relationen till barnen och varför är plötsligt allt ens ansvar och inte längre två? Vad hände med förnuft och vuxenomdömme? Försvann kanske samtidigt med kärleken till barnens andre förälder...? 
 
  • Barn idag har ingen som helst rättighet att kräva umgånge med båda sina föräldrar men det kan föräldrarna kräva.
  • Barn idag har ingen som helst rätt att avsäga sig umgänge och kontakt med sina föräldrar utan förhandlingar och utredning. Men förädlrar kan sluta höra av sig och barnen kan inget göra, de har ingen rätt att kräva umgånge med en förälder som inte vill träffa dem.
  • Idag har man som vårdnadshavare inga skyldigheter mer än att betala underhåll till de omyndiga barnen - vill du inte träffa dem kan ingen myndighet i Sverige tvinga dig. Men vill du som förälder träffa dina barn mot deras vilja - så hjälper staten dig till och med med rättshjälp.
 
Många föräldrar väljer från början att vara ensamna i sin graviditet och i sitt föräldraskap. Men inlägget idag handlar om alla de som var två från beskedet "Du är gravid..." uppenbarade sig .
De som grät av glädje och som tog emot allas gratulationer till att ha fått det där bedårande barnet som de båda älskade och ville beskydda till döden. Var tog kärleken vägen till barnet? Försvann den när skilsmässan var ett faktum? Nej, det vet vi att den inte gör. Men varför försvinner relationen och kontakten till barnen? Kan man skylla på den andre föräldern som skäl till att inte ha kontakt med sina barn? Är det ett accepterat argument? 
 
Att vara ensam förälder innebär så mycket eget ansvar...för barnens hälsa, för fostran, för ekonomin, för utbildning, för arbete, för semestrar, för socialutveckling och för traditioner och arv men framförallt för trygghet och närhet. Ingen som har varit ensamstående kan veta eller ens förstå lite grann vad det innebär att ta allt detta ansvar ensam.
 
Barnen blir utan en av sina föräldrar fast de inte valt det. Flera väljer bort sina små eller stora barn - var tog ansvaret, engagemanget, beskyddet och den gränslösa kärleken vägen? För vems skull gjorde de valet att välja bort allt detta? För barnets skull? Var tog glädjen och lyckan över att bli förälder till detta vackra barn vägen?
 
Frågorna kommer över mig...
 
Kram
Alexandra
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: