Anpassar mig
Att försöka anpassa sig till det nya livet, det som alldeles nyss startade...hur gör man det? Min farhåga var att jag skulle bli rastlös, få svårt att ställa om mig från 1000% hastighet till 100% som alla andra. Men det går förträffligt bra. Jag lever! Jag njuter! Jag äger mitt liv!
Anpassa sig betyder i mitt fall att gå från en12år lång relation med fyra barn till att leva som singel med två nästan vuxna döttrar. Det är en stor omställning. Det är sorg och saknad med det går att leva med, det också. Jag hade ju börjat anpassa mig till det nya i tankarna för länge sen. Nu är jag där och än så länge mår jag bra och tycker livet känns soft. Liksom chill, typ lite för mycket av det goda... självsamhet. Jag gillar ju mitt egna sällskap och har ju många att träffa om jag skulle vilja. Men just nu anpassar jag hemma. Jag har ett eget rum!
Mina vänner och familj är en stor del till mitt välmående, mina barn likaså. De hör av sig varje dag, vi ses ofta och vi trivs bra tillsammans. De stöttar mig i saknaden efter Mr Lito och Vanessa och de får mig att leva i nuet.
Många av er läsare som inte känner mig privat men som följt mitt liv som stjärnfamiljsmamma i flera år vet hur jag o familjen har haft det, på gott och ont. Ni är flera stycken som skickat fina mail och uppmuntrat och förundrats över den situation vi haft med allt runt omkring. Ni är många som själva lever med barn med olika NPF diagnoser och ni är många som själva är stjärnfamiljsmammor. Jag vet vad ni lever i. Jag vet vad ni kämpar. Jag gör det fortfarande men på andra villkor.
Livet tar vändningar och kurvor som inte finns med på kartan men det är bara att hålla i sig och bromsa lite om det svänger för mycket. Inga dikesåkningar här inte och jag försöker njuta av hastigheten som är mer som alla har det. Jag anpassar mig till det nya. Är det så här det ska kännas?
Kram
Alexandra
