Trichotillomani - vem är expert på det?

Jag har tidigare skrivit om trichotrillomani här på bloggen. Alla ni som följer mig vet att jag har en dotter med OCD och där hennes trichotrilomani är en stor del av hennes liv. Så även mitt fast som utomstående och ibland fullkomligt oförstående.
 
Jag har sökt förklaringar, jag har sökt svar och jag har så länge jag kan minnas sökt hjälp för hennes sjukdom. Men ingen inom vården kan hjälpa oss. Snarare så att jag får känslan att de inte vet och kan och läkaren sa en gång att det ligger inte inom området för OCD och kan inte behandlas som man gör med OCD. Det hon menade var att SSRI preparat och KBT inte hjälper...
Men vad hjälper???
 
Jag har lagt ut massor av pengar på att försöka hjälpa min dotter på olika sätt. Hon kämpar varje dag och har stark abstinens och ingen förstår hur starka känslor det handlar om. Inte ens jag som står henne så nära och ser henne lida, förstår den faktiska känslan.
 
Sen i somras har mössan åkt på, beslutet är fattat och hon bestämde sig - nu ska jag sluta! I augusti hade hennes hår vuxit ut så pass mycket att vi kunde göra hårförlängningar. Där är vi idag...hon är såå fin i håret och trivs verkligen med att få känna sig fin igen (hon har alltid haft tjockt vackert hår men det var till slut bara tunnt och livlöst).
Men abstinensen slår till med hårdare kraft och hennes rädsla att inte kunna stå emot är enormt stor och hon känner att hon inte vill svika mig nu när vi lagt ut så mycket pengar på hennes hår. Och ännu är det inte klart...hon har en färgning kvar, klippningar och uppflytt av ringarna i håret allteftersom det växer.
 
Nyss satte jag mig vid datorn och började söka...söka på olika behandlingar och olika hemsidor. Då hittade jag den här sidan www.trichotillomani.n.nu och känner att det verkar så hopplöst...ingen skriver hur de blir hjälpta istället bara hur dåligt de mår och att de skäms över sin sjukdom.
 
FAN!! Jag vill ge henne hjälp NU!! Jag vill möta den där psykologen som min dotter bara kan känna sig trygg med, som kan förklara och ge svar och sen starta en behandling som gör att livet vänder för henne! Var finns den människan? Var finns kunskapen om trichotrilomani??? Vem kan hjälpa min älskade dotter ur detta helvete?
 
Hör gärna av er om ni som läser har några tips eller vet var jag kan vända mig! Jag är öppen för alla förslag och jag hoppas att någon där ute kan komma med en liten livlina...
 
Kram
Alexandra
1 Anna:

skriven

Hejsan! Tipsa gärna mig om någon tipsar dig om hjälp som finns att tillgå. Min dotter har samma diagnos. Men hon drar bort alla ögonfransar och ögonbryn. Nu har hon nästan inga ögonfransar kvar och ögonbrynen är knappt kvar . Vi har inte fått hjälp mot detta av BUP. Jag tycker att allt går så olidligt sakta. Vi har stått utan terapi i snart två månader, ja det blir 2 månader den 26 november då vi äntligen har fått en tid. Fattar inte hur de bara kan släppa oss på det sättet. Om du orkar får du gärna läsa mina 4-5 inlägg skrivna lördagen den 9 november på min blogg Ogonrorelseterapi.wordpress.com

Jag känner igen mig i det du beskriver! Hoppas att söndagen blir en mysig familjedag för er!! Fina barn du har!!:)

Kramar

Anna

Svar: Hej Anna!Igår fick jag ett tips från en person som skrev det här till mig:
"Hej! Jag hittade din blogg idag och vill bara säga att er dotter inte är ensam om problemet. Jag är själv 18 år och har lidit av sjukdommen sedan årskurs 5. Det är jobbigt att ständigt leta efter hårstrån som är "annorlunda" och som känns tillfredsställande. Själv drar jag mina ögonfransar och det gör att dem gör ont när dem växer ut. Jag tycker att er dotter ska träffa en kurator eller psykolog och tala om sjukdommen utan att någon annan är närvarande. Det är också viktigt att hon har en förebild vem som helst med "snyggt hår" och snygga naglar för att undvika att dra. Skulle hon få abstinens be henne att göra något annat.. vad som helst i princip bara hon inte rör håret. Själv målar jag och jag tycker att du ska köpa ett målar kit till henne och kanske få henne att lyssna på klassisk musik... det hjälper! också att hon för dagbok på hur många hårstrån hon drar och försöker att ha ett mål med att minska för varje vecka. Hon ska inte bli belönad med att du köper grejer till henne, utan bara av att ge henne komplimanger för saker hon gör bra. När man har tricotillomania är man mycket sårbar för andras tyckande och folk i ens närhet kan vara väldigt elaka. Ha det bra! Och lycka till!"

Kram
Alexandra
Alexandra Pettersson

2 anna:

skriven

Hej!

Sökte själv på Trich nyss och hittade DIN blogg.

Är bekant med det på olika sätt, bland annat har jag själv det problemet. Fick det då jag var 11 år, vad jag minns så tog mamma mig till läkare, men det hände ingenting efter det. Jag vet att det året flyttade jag, undrar om det skulle ha utlöst något? Frustrerande nog vet jag inte säkert. Nu är jag över 30 och har det kvar dessvärre. Önskar att din dotter kommer ur det. En sak jag sökt nyligen på var Youtube, där fick jag några tips som har hjälpt. Då jag blir "sådan", brukar jag klämma på hundens ärtfyllda gosedjur. Det lindrar. Det som jag också försöker med är att avbryta det jag håller på med. Om jag får oro då jag tittar på film, (som i mitt huvud borde innebära lugn!)har jag slutat se filmen och tagit en dusch eller promenad. Ibland har det hjälpt att avbryta och göra något annat, man snurrar in sig i känslan annars. Själv har jag börjat fundera på kostens betydelse för att hålla emot dessa impulser.

Svar: Hej och tack för din kommentar!Lite sent svar men jag har samlat kraft och svarar så gott jag hinner.
Vad intressant du beskriver din känsla. Hur går det för dig? Hur gammal är du?
Har du provat att utesluta något i din kost eller på något annat sätt förändrat din kost eftersom du skriver att du har funderingar kring kostens betydelse. Dela gärna med dig!

Styrke kramar
Alexandra
Alexandra Pettersson

3 Zhelda:

skriven

Hej

Jag lider oxå av det.
Hur har det gått för er?

Kram

Svar: Hej!Förlåt men jag har inte varit inne på bloggen på länge. Jag gör ett försök att svara nu o du får gärna höra av dig via min mail [email protected].
Vi har inte mött förståelse eller kunskap runt detta på något vis inom vården dvs BUP. Det vi gjorde var att söka vårdbidrag och ta pengarna till att sätta i hårförlängningar och hoppas på att abstinensen skulle gå att stå emot för Olivia. Det är ett år sedan i juni som vi gjorde de första förtjockningarna och idag har håret vuxit ut mycket. Hon har lite förtjockningar kvar i bakhuvudet men annars så har håret vuxit ut och börjar likna det som fanns tidigare.
Olivia har fortfarande svårt att stå emot. Hon kämpar varje dag. Hon biter även på naglarna så till den milda grad att smärtorna ibland i fingrarna gör att hon inte kan röra vid saker eller använda sina händer.
Det vi också gjort är att Olivia kommer att byta gymnasieskola och utbildning till hösten. Hon har sökt makeup och stylist utbildningen. Hon älskar att sminka och hon gillar styling. På det viset har hon också bestämt sig för att försöka stå emot att bita naglarna för i utbildningen kommer hon att bli utbildad nagelterapeut. Då måste hon föregå med gott exempel...
Mycket finns det kvar att kämpa emot men målet för mig blir att Olivia ska känna sig så långt det går som vilken annan tonåring som helst trots sina svårigheter. Det måste gå att kombinera och acceptera.

Du skriver att du också lider av tricotrilomani. Hur ser ditt liv ut? Vilken hjälp får du?

Styrkekramar
Alexandra
Alexandra Pettersson

4 Sassa:

skriven

Hej! Jag hittade din blogg idag och vill bara säga att er dotter inte är ensam om problemet. Jag är själv 18 år och har lidit av sjukdommen sedan årskurs 5. Det är jobbigt att ständigt leta efter hårstrån som är "annorlunda" och som känns tillfredsställande. Själv drar jag mina ögonfransar och det gör att dem gör ont när dem växer ut. Jag tycker att er dotter ska träffa en kurator eller psykolog och tala om sjukdommen utan att någon annan är närvarande. Det är också viktigt att hon har en förebild vem som helst med "snyggt hår" och snygga naglar för att undvika att dra. Skulle hon få abstinens be henne att göra något annat.. vad som helst i princip bara hon inte rör håret. Själv målar jag och jag tycker att du ska köpa ett målar kit till henne och kanske få henne att lyssna på klassisk musik... det hjälper! också att hon för dagbok på hur många hårstrån hon drar och försöker att ha ett mål med att minska för varje vecka. Hon ska inte bli belönad med att du köper grejer till henne, utan bara av att ge henne komplimanger för saker hon gör bra. När man har tricotillomania är man mycket sårbar för andras tyckande och folk i ens närhet kan vara väldigt elaka. Ha det bra! Och lycka till/ Sassa

Svar: Hej Sassa och tusen tack för ditt mail. Att få läsa dina ord gjorde mig lättad...det finns hopp! Olivia har det senaste året kämpat mot abstinens och vi har gjort hårförlängningar för att "hjälpa" henne att inte vilja dra. Det har fungerat riktigt bra. Det är inte över och kommer kanske aldrig riktigt att bli så heller. Men just nu är håret på väg att få tillbaka sin glans och spänst igen. Det växer och överhåret har kommit ut en bra bit. Jag ser hur mycket bättre hon mår av håret och det glädjer mig. Men jag vet samtidigt att det är så lätt att börja igen. Om det gör det så ska jag ta till mig det du skriver.
Tusen tack igen för dina fina och bra tips! Det behövde jag!

Kram
Alexandra
Alexandra Pettersson

5 Anonym:

skriven

Jag leverbajälv med trichotillomania och enligt olika psykologer säger alla att det som utlöser dessa tvångskänslor är stress/nervositet. Jag märker även själv att vissa dagar när jag mår så att säga "bra" drar jag knappt ut några hårstrån alls gemfört med dagar som involverar mycket stress och ångest.

Kommentera här: