De har träffat William
Härom kvällen träffade jag två kvinnor som jag har träffat tidigare men i andra sammanhang. Det som förde oss samman då, i början på 90-talet, var att vi blev mammor samtidigt....
Det var en fantastisk känsla att träffa dem igen och prata - de minns och de fanns för mig. Nu möttes våra vägar igen, alla tre boendes i Gnesta utan att ha umgåtts eller träffats särskilt mycket sen -93. De har inte träffat mina tjejer men ändå har de minnen av mig som mamma. De minns mig som mamma till min förstfödde... till min alldeles underbara första bebis, William!
Jag presenterade dessa fantastiska kvinnor för min kollega och jag var så glad över att kunna säga "De har träffat William!" De har en bild av honom, de kan intyga att han har funnits och jag kände hur känslan och minnena kom tillbaka. Stolt mamma till den lille gossen som kämpade så för att överleva mot alla odds. Tacksam ung mamma som fick bröstmjölk från en av kvinnorna då jag inte kunde amma. Förtvivlad mamma då jag fick stöd av den andra kvinnan när jag gråtandes mötte henne på barnavdelningen på sjukhuset. Känslan att de visste vem jag var som mamma till William var överväldigande.
Tänk vilka vägar vi vandrar på ibland som leder oss in på stickspår och som gör att vi möts flera gånger med många års mellanrum. Jag brukar tänka att utan William är det många fantastiska människor jag aldrig skulle ha fått träffa. Han var en gåva från början till slut - det är så självklart för mig. Att möta andra som mött honom, som hållt honom och som sett vår hjälte - det stärker mig.
Kram
Alexandra
