Alexandra P

Mitt i mellanmålet idag kom min fd kollega från Åsbackaskolan förbi mig på jobbet. Hon hade sällskap med en tjej som har sin dotter på min avdelning.

Det var så kul att se henne komma gåendes med sin son utanför...Tänkte att hon är speciell som trots sjukskrivning ändå aldrig har skolat in den lille på förskolan. Han är nog närmare 3 år nu...

Jag ser henne i ur o skur ute med sin son och har många gånger funderat över varför inte fler föräldrar gör som hon... Åter igen - jag är inte mot förskolan för en sekund...Jag bara tänker på det valet man gör som förälder o varför man väljer som man gör. Ni vet mina tankar kring 15-timmars barnen...kopplingen där...

Jag vet att C länge väntade på att få sitt barn; kan det spela in?

Idag när hon kom in o hälsade o pratade en stund så sa jag till henne att jag beundrar dessa kvinnor som "törs" gå på sin magkänsla och stå på sig att "barnet behöver mig eller pappa mer än förskolan - den tiden kommer också då vi måste lämna vårt barn till förskolan men fram till dess vill vi vara med honom varje sekund".

C skrattade och sa att de är ett gäng mammor som känner sig i Gnesta som "kärringarna mot strömmen" - de går på öppen famn i Tingshusbacken och träffas där med sina små och fikar hemma hos varandra.

Det jag beundrar hos C är att hon trotsar det "moderna" samhället o kör på sin känsla att hennes son behöver henne mer än någon annan vuxen. För mig spelar det ingen roll om det är en mamma eller pappa som väljer att göra som C. Det är modet - modet att gå emot strömmen o välja bort det materiella och istället välja sitt barn...det tycker jag är stort!

Samtidigt är jag väl medveten om att alla som vill heller inte kan vara lediga o hemma med sina barn pga ekonomi. Samtidigt har vi alla dessa föräldrar som använder sig av "15-timmars lämning" och begreppet "egen tid..."