Utmana rädslor - tankar i juletid

Är det inte rätt coolt att försöka sig på att besegra sina rädslor, istället för att skapa en mur av försvar och undanflykter för att få fortsätta vara rädd? Livets goda finns där, men hur vet man det, om man är förblindad av rädslan för det?
 
 
Att välja den enkla vägen, den som gör att rädslan får fortsätta leva, är lättare att gå på, än att välja vägen där rädslan blir utmanad och överbevisad. Det vet vi ju allihop. Det kräver kraft, motivation och att våga, mod kallas det visst. Det kostar och är det inte jävligt modigt att våga betala med sig själv och besegra sin rädsla? Är det inte en cool känsla att uppleva sig själv som modig och jävligt öppen för livets utmaningar?
 
"Jag har inget större behov av att utmana livet mer än vad livet har utmanat mig, det räcker jävligt gott", säger Mia Skäringer. Länge har jag varit av samma åsikt men med viss insikt av 45-år i livet på Tellus funderar jag på om det verkligen är syftet med livet? Att bara ta det som kommer och välja att möta eller välja bort?
Att blunda för rädslan för att leva i bubblan av den skyddade och trista vardagen för att slippa utmana sig själv...slippa se bakom rädslan och slippa chansa, för tänk om jag "skadar" mig? Tänk om jag inte vinner något utan bara förlorar?
 
Jag tänker att jag följer utmaningar som en röd tråd genom livet - ungefär som den röda garntråden i boken om "Någon", som jag älskade när jag var liten. Jag möter människor, upplevelser och händelser med olika känslor. Men rädslor, finns av två anledningar, antingen för att besegra dem eller låsas som att de inte finns, för att slippa bli utmanad. För inte känner man rädslor och accepterar att de bor där? Varför finns de då? Om de inte skall utmanas eller låsas om?
 
Många rädslor bor inne i mig och några av dem har jag utmanat. Dock ligger en av dem nära och icke bearbetad sen dagen jag fattade att den fanns där. Blundar, gräver ner den och jag trampar runt ovanför och hoppas den inte letar sig upp. Rädslan. Den. Vidriga. Ångestfyllda. Hur ska man våga utmana? Det innebär en risk. Vinna eller förlora. Kanske värt om jag vet att jag har stöd, att jag får något riktigt härligt efteråt. En vacker upplevelse? En belöning? En härlig personlig utveckling? Ökad självkännedom? Ytterligare en fantastisk människa i mitt liv? Pengar? Bekräftelse? Kärlek? 
 
Eller kan man möta livet utan att känna rädsla? Kan man gå här på Tellus genom livet och bara ta det som kommer och hoppa över det som man inte vill bli utmanad av? Vad lär man sig då? 
 
Jag önskar mig mindre rädslor men ingen annan än jag kan se till att den önskan uppfylls - ingen annan än jag. Kanske värt det, om jag vågar. Fan, vad jobbigt!
 
Kram
Alexandra
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: