Och livet lever vidare...
med tvångstankar och som följd tvångshandlingar...
Om jag ser dem? Inte ofta...inte mycket och inte uppenbart!
Att jag ser en dotter som mår sämre ja...att hon blev ensam i sina tvång för flera år sen och att det fått konsekvenser, DET ser jag!
Så vad händer? Inte mycket... i alla fall inte från samhällets sida. Olivia är fortfarande hemma, sen jullovet.
Skolan är tyst...jag sjukanmäler varje dag...ingen hör av sig o frågar hur hon mår min Lilla O. Jag mailade efter jullovet o fick ett fint svar.Efter det tystnad eller kallas det respekt?
Jag bokade tid hos SYV och träffade henne på skolan. Sen har det varit tyst. Hon gav förslag på olika skollösningar som var positiva. Men kan inget om funktionsnedsättningar.
Jag ringde läkaren på BUP för tre veckor sen. Hon skulle återkomma. Tystnad. Mailade henne i måndags...fortfarande tyst!
Vi som föräldrar får handledning och stöd av BUP. TACK!!! Det uppskattar jag just nu. Vet inte om det är just den hjälpen jag behöver...tar allt jag kan få...!
Lilla O ska få expert hjälp - hon behöver det och förtjänar den respekten av BUP - jag kontaktar OCD centret i Uppsala. Jag mailar PRIMA barn i Stockholm. Jag läser om Ågrenska i Göteborg. Jag mailar OCD teamet i Göteborg och jag läser om OCD teamet i Stockholm på Huddinge sjukhus.
Friavårdvalet? In my as...!!
Remiss krav och krav på folkbokföringsadress i Stockholms landsting - om det krävs en flytt, då flyttar jag!
Allt för att Lilla O ska få möjligheter till ett bättre mående. Hon ska bli så frisk som hon vill bli - tack Pelle Sandstrak för det uttrycket. Det har varit till hjälp och tröst många gånger.
Fortfarande - vi lever vidare...vi trampar vatten i väntan på...ja vad då? Förhoppningsvis ett svar från BUP, vi väntar på skolbeslut, väntar på våren o solen, väntar på att pengarna på kontot ökar så Lilla O kan resa, väntar på ansökan om fondmedel, väntar på hundkurs för Lilla O, väntar på att vården skall ringa en dag och meddela att de tar Lilla o på största alllvar och därför har skrivit en remis till en enhet i ex Stockholm.
Jag har inga större förhoppningar. Men jag önskar så att det kunde ske, för Lilla O´s skull och självklart för läkarens skull för svarar hon inte så kommer jag att jaga henne med blåslampa. Tro mig!
Om inget händer så kommer jag att kontakta landstingspolitiker, enhetschefen på BUP, Sörmlands Nyheter och jag kommer att skriva ett långt brev till socialnämndens ordförande i Gnesta kommun och berätta Lilla O´s behov av hjälp, om inte BUP ger oss remissen vi behöver.
Jag kommer att skriva insändare i tidningen om alla instanser nekar Lilla P hjälp.
Under tiden lever vi vidare bland "tvång"...synliga eller osynliga - ungen ska ha hjälp! Punkt.
Ha det gott så länge!
Kram
Alexandra
skriven
Hej kära du!
Det var ett tag sedan jag läste på din blogg. Pausen beror inte på att jag har tappat intresset för vad du skriver, tvärtom. Speciellt detta inlägg berör mig i högsta grad. Jag får försöka mota tillbaka mina tårar när jag läser om din kamp för din dotter och hennes bästa. Likadant är det för mig. En kamp att få förståelse och rätt hjälp. Verkar som om OCD inte är en lika "svår" diagnos som t e x Autismspektrumtillstånd som vår dotter utreds för. Precis som hennes OCD/Tvångssyndrom är enkla att hantera. HJälpen kan komma, OM hon har högfungerande Autism. MEN om hon inte har det utan "bara" OCD? Vad händer då? Ingen hjälp från kommunen. Då har vår dotter en i särklass svåraste Tvångssyndrom/OCD i mannaminne!!! Och ingen hjälp?!
Jag är oxå otroligt trött och tvingar mig upp trots utmattning. Som mamma kommer jag aldrig att sluta kämpa för att min dotter ska få den bästa hjälp som finns. Tusen Styrkekramar från en mamma som oxå vet hur det är att kämpa för sina rättigheter!