Avstånd
Svårt med avståndet när man längar efter varandra - men jag finns här och det är för alltid! Något annat existerar inte. Ett evigt löfte tills döden skiljer oss åt. Tillit och kärlek...kastar ingen bort utan det vårdas! Oavsett fysiskt avstånd! Punkt!
Flera gånger har jag sen ett och ett halvt år fått de där svidande telefonsamtalen. De samtalen där jag sitter med en klump i halsen och svarar "Det kommer att bli bra" och känner egentligen bara en enorm frustration och förtvivlan över att jag inte kan finnas närmare. Jag hör att mina ord lugnar men inom mig vill jag ge mer. En kram. Tid.
Igår kväll kom det igen och hon gråter och längtar. Hon säger flera gånger att hon vill att jag ska vara där. Finnas fysiskt nära. Önskar jag kunde lugna mer. Sitta på sängkanten tills hon somnar.
Ibland när jag är ensam kommer den smygandes; längtan. Den där magkänslan att vi inte har hörts av på några dagar. Måste skicka ett meddelande att jag tänker på henne och en stilla undran hur hon mår. Det kommer alltid ett svar. Vi tänker på varandra och trots avståndet så har vi en nära kontakt. Hon är min minsta tjej och jag saknar henne massor vissa dagar.
Ibland tänker jag på när hon var liten. Min underbara lilla bonusdotter som kröp upp i min famn och ville prata och aldrig sluta. Fortfarande samma sak. Hon ringer om något och vill aldrig lägga på luren. Vi har så mycket att prata om. Ofta om hennes liv och allt hon tänker och upplever. Känslor. Tonår. Familjeband och kärlek. Saknad!
Vi vet båda två att avståndet inte spelar någon roll, egentligen. Vi vet att kärleken och tryggheten bär relationen och att vi har byggt upp en grund för henne att stå på. Men det är smärtsamt att höra när hon gråter eller är arg för något. Att inte kunna lugna med en kram eller äta middag och prata, sådär som vi alltid har gjort förut. Många är de gånger då hon gråtit över mobbing i skolan eller elaka lärare som vägrat se hennes utsatthet. Många är de samtal jag haft med skolan för hennes skull. Alla de gånger vi bråkat. Hon säger alltid förlåt. En stark sida hon har att alltid analysera och försöka förstå vad som gick fel. Svårigheten var tidigare att lära av misstagen. Idag reflekterar hon och ser samband.
Minns när hon var liten och vi lekte olika lekar. Hon sa ofta "Vi låsas att du är min mamma". Hon ville sitta på köksbänken när vi lagade mat. Hon älskade när jag läste för henne på kvällen när hon skulle sova. Fortfarande idag läser hon mycket böcker. När vi badade tillsammans och hon for runt i badkaret så allt vatten for ut på golvet. Alla de gånger jag har hjälpt henne med läxor eller supportat henne vid fritidsaktiviteter eller på skolavslutningarna känt stolthet. Stolthet över hennes glädje till kunskap och hennes framtidsambitioner.
Varje gång hon har fått något blir hon så enormt tacksam och säger alltid tack. Min minsta dam har aldrig varit bortskämd med dyra kläder eller saker. Hon kan önska men har aldrig "krävt" som andra barn kan göra. Aldrig av mig.
Glömmer aldrig när hon med tårar i ögonen en dag frågar endast 5 år gammal "Alexandra, visst kan inte du vara min mamma eftersom du inte har födit mig?"
Aldrig någonsin har jag tänkt tanken att jag ska vara utan henne i mitt liv. Det har varit så självklart att alltid finnas där. Lika självklart än idag men nu är avståndet vår värsta fiende. Vi har besegrat annat som har gått emot oss som varit betydligt tuffare så detta ska vi nog klara av.
Varje dag är hon i mina tankar. Varje dag är vi med varandra och varje dag är hon min minsta dam även om jag "inte har födit" henne. Blodsband är INTE tjockare än vatten. Vi har band mellan oss som ingen kan klippa och inget avstånd i världen kan förstöra dessa band. Men det är långt mellan oss och jag saknar henne varje dag!
Kram
Alexandra
