Känslomässig höst och vinter
Efter ytterligare en mörk vinter som jag trodde skulle bli lika ljus som hösten var känner jag hur livet återvänder med stadiga små steg. Jag har fått ordning och jag lever! Men jag har så nära till känslorna. Ibland vet jag inte hur jag ska tolka dem. Självständighet, lycka, vänner, familj, oro, sorg och förtvivlan.
Det är så mycket känslor i mig att jag ibland bara måste sätta mig ner och andas. Jag ser mina kära kämpa och jag kan inte längre mildra utan bara se på, lyssna och vara det jag är bäst på. Vara jag. Jag ser historien upprepa sig. Det smärtar. Tårar rinner och lidandet går i repris. Livet överöser mig med känslor. Kvinna man - man kvinna. Mamma - barn. Barn - föräldrar.
Jag möblar tomt rum och jag målar gamla väggar. Jag sjunger till musiken, jag pratar, jag dricker vin, jag har kompiskvällar hemma. Går på fest. Ger mig ut i natten. Jag bearbetar. Jag jobbar. En känsla av att livet fortsätter.
Finns det något sexigare än en kvinna som är trygg med sig själv och på något sätt säger "This is who I am! Take Or leave it!"
Skrämmer det? Min styrka som kvinna är att jag är jag. Inget annat. Du får det du ser. Jag vill ge. Vill uppleva, dela tankar och skratt. Göra det som faller in. Har en känsla av tveksamhet till tvåsamhet. Den kräver mod. Trygg med vilka vi är och vad vi vill ha. Finns den personen? På riktigt?
Jag har en lyxig känsla av lycka. En lycka över att ha så många fina vänner i mitt liv. De finns på riktigt! Rikedom. Jag är rik på vänner. Jag är rik på barn och jag är rik på känslor. Jävligt dålig kombo...
I dag fick jag ett jättefint meddelande från min nära väninna och jag fick tårar av hennes meddelande. Hon är min läromästare på så många sätt. Påminner mig om vem jag är. Hon, liksom flera av mina fina väninnor är mästare på att få mig att känna mig speciell. De ger mig lycka med sin omtanke och genom att de är mina vänner. De ger mig trygghet och kärlek. De hör av sig. De skriver. De finns nära och innerligt. De förstår. De är. Vi skrattar och vi asgarvar. Vi driver och är raka.
Jag känner mig som den människan jag vill vara. Men känslorna är så många.
Jag har flera nära vänner som ägnar timmar åt samtal med mig. En av dem, Jocke. Min allra finaste och närmaste vän just nu. Han ger styrka och kraft. Han ger stöd och kärlek. Han finns varje vecka och varje dag. Förståelse. Stöd. Råd. Jag vet att jag kan ringa honom när helst jag vill och behöver. Vår vänskap är sann, innerlig och äkta. Jag finns för honom och han för mig. Med humor och skratt. Med bekymmer och lojalitet.
Tacksamhet för vänner som Jocke och för alla de andra fina vännerna i mitt liv.
Vinet har tagit slut i glaset. Happy sover vid mina fötter i sängen.
Jag lyssnar på låten flera gånger. Om och om igen. Ellie Goulding "Love Me Like You Do". Vill inte se filmen. Bara höra musiken och orden. Den kommer att göra mig känslomässig. Jag vet det. Vill inte ha mer känslor nu.
I natt kommer drömmen igen, leendet och humorn. Måste andas. Vaknar och ler. Galen! Känslomässig även när jag sover. Suck!
Snart är mörka vintern slut och jag hoppas på en lugn vår med positiva känslor. Vårkänslor! ;)
Kram från mig
/Alexandra
